Tankar en söndagsmorgon

Idag mår jag fint. Lite stel i högeraxeln men inget mer. Snälla, låt det fortsätta såhär! Det här är rätt drägligt... Det som är annorlunda mot andra, normala människor är - tror jag - att jag känner att jag måste komma igång och träna men att jag är rädd att det ska göra ont och att jag istället ska starta något jobbigt - värken igen. Min kille var på gymmet för första gången på evigheter och hade kört på ganska hårt (fusk! jag vill oxå!) och var nöjd med sig själv. Med all rätt. Och jag kände ett sting av avundsjuka - jag vill också ha normal träningsvärk. Inbillar mig att man måste vara mer försiktig med en autoimmun sjukdom som vi har. Vi. Shit, det kändes skönt att skriva det. Jag är glad över att veta att jag inte är ensam. Samtidigt önskar jag ingen i hela världen det här. Och ändå har jag en lindrig form. Men jag hör ju hur ni andra har det. Stackare. Fan, det är inte roligt, det där. Skitsjukdom!